jonna springer

Den här veckan har vi på skolbänken pratat mycket om strategiledning. Det har väl rotat in sig bland hjärncellerna nånstans för har på mina länkar den här veckan funderat på en preliminär maratonstrategi.  För själva loppet då, och också tiden nu inför. Efter mitt förra inlägg tyckte min kära mamma att jag borde passa på att sova mera i Tammerfors än samla kilometrar. Och, när jag nu funderade mera på saken så kom jag ju fram till att mamma har rätt, som vanligt. När man är lite (ganska mycket) sliten i hela kroppen och försöker köra hårda träningar så blir inte resultatet nödvändigtvis bra. Har sovit mycket mindre de senaste veckorna än tidigare, och det börjar kännas. När det är tre veckor kvar till loppet nu, känns det ju som att de veckorna borde fyllas med finslipningsträning och tekniska pass. Men man borde också ha allt annat i balans: energinivåer, matrutiner och sömn och dylikt för att orka köra på. Och då det inte riktigt känns så nu, så tror jag att det är en bättre förberedelse för kroppen att i alla fall se till så att den hinner återhämta sig tillräckligt, både mellan träningarna nu och inför hela loppet. Att fara dit utan en positiv uppladdning just veckorna innan tror jag ger sämre resultat.

 

Så vi tar det lite mañana nu, och fokuserar på att träningen ska kännas energiskapande och inte belastande. Var dessutom idag på fascia-behandling hos Leena Rossi i Karis, och efter det bör man ta det lite lugnare i 48h. Så ska försöka att vila mycket den här helgen i alla fall.

Men oj söta öde, vad förbannat sjukt behandlingen tog. På ett bra sätt förstås, men det var en väldigt irriterande smärta måste jag säga, när nån knådar på muskelhinnorna/-fästena på skelettet. Det jag främst ville att hon skulle försöka åtgärda var min vrist som jag stukat femtioelva gånger. Den har varit riktigt styv och öm i ett par år redan, det har inte hindrat löpning eller några andra prestationer, men det har inte heller varit bra. Jag har funderat mycket på om min känsla av ett obalanserat löpsteg kan ha med vristen att göra, och också de höftskador jag hade före graviditeten. Enligt Rossi så är det mycket möjligt att det är så, för vristen min var riktigt ordentligt fast. Förutom vristen hann hon även jobba lite med ena knät, höftböjarna, nedre ryggen, revbenen, och lite vid axeln - ställen som är relaterade till platser jag haft sjukt eller spänningar de senaste åren. Jag märkte att det många ställen släppte direkt och speciellt vid vristen - som varit så styv att jag inte kunnat sitta på knä på golvet med benen under rumpan - nu gick det direkt efteråt. Hon sa att löpsteget kommer att vara så mycket effektivare efter det här, att maratonloppet säkert kommer gå på 3h... Nåjaa, till det krävs det nog lite magi och häxkonster ännu, men jag väntar med spänning på hur det ska kännas efter de här 48 h, på de första löplänkarna sedan. Ska på behandling nästa fredag igen för att ännu lite knådas på, och hon bad mig träna här i mellan för att känna efter var ännu det spänner i kroppen. Höger arm och axel är i alla fall ännu ett område som säkert sku behöva en omgång. Får ibland en värk i höger axel/skuldra då jag springer hårdare. Vad det nu sen beror på. Men fascia-behandlingen var en mycket positiv upplevelse så här långt i alla fall! Imorgon kommer jag säkert vara full med blåmärken, känner redan att det börjar bli sjukt.

 

Men för att återgå till maratonstrategin vid själva loppet. Under veckan gjorde jag ett VK-pass på 60 minuter med 15 min uppvärmning och nedvarvning. Det var aningen svårt att komma igång tyckte jag, trots joggningen på 15 minuter före. Sen då det började flyta på kändes det hur bra som helst. Så här är det ofta. Tror att jag i Sevilla också måste vara försiktig i början (fast jag INTE är bra på det när man startar från ett startsträck), och våga springa saktare än vad jag planerar för resten av loppet. Det är inte en så lång bit det är frågan om, typ 3-4 km eller 15-20 minuter oftast, sen börjar kroppen vakna mer, och man kan gradvis öka på farten. Man kan ju också köra lite mera uppvärmning före, men är lite rädd för helhetsmängden så jag tror det första alternativet passar mig bättre.

Jag tror att jag kommer att försöka hålla en viss fart, vilken har jag inte ännu bestämt, men jag tänker ändå fokusera mera på att njuta av loppet och omgivningen och löpa "glatt". Det är ändå det bästa med att löpa på ställen man inte löpt förut, att supa in stämningen och känslan där finns. Börjar det kännas som att det inte är roligt, så tar vi det lugnare (bör nämnas kanske att jag nog kan springa med ganska bra takt och ändå tycka att det är roligt, men om inte kroppen svarar alls just den dagen, så då blir det hastigt icke-roligt). Sista 7-8 km är också förstås ett kapitel för sig, då får det nog redan börja smaka lite skit. Och då vet man att det är så lite kvar så man kan ge järnet ändå.

 

En grov målsättning är väl att komma under 3.27. Mitt PB så här långt. Det är en fart på 4:55 min/km. För 3.20 ska farten ligga på 4:44. Kunde vara lämpligt att sikta på. 3.15 har en medelfart på 4:37. Är VÄLDIGT osäker på hur länge jag orkar med den farten. En timme eller två går nog ännu rätt bra tror jag, men den sista timmen vet jag inte så mycket om. Men å andra sidan är det ju därför jag testar löpa nu, så jag har ett hum sedan i juni. Tror att dagsformen den 25.2 får avgöra farten att sträva efter, men under 4:55 ska den i alla fall vara. Sen tänker jag köra på egen gel som energikälla (som ska testas på nästa långlänk), och endast vatten från stationerna. Tror det är säkrast med min känsliga mage. Har även börjat en liten kur med probioter, just för magens skull, för det är en av mina svaga punkter.