Zurich Maraton Sevilla
Maratonloppet i Sevilla är avklarat! Och kanske med lite bättre resultat än jag vågade hoppas på! Tiden stannade i mål på 3.18.37. Ska här återge lite hur dagen och loppet förlöpte.
Morgonen inleddes med morgonmål kl. 6 på hotellet. Skönt att det inte var alltför omänskligt tidig väckning, är inte riktigt min grej. Starten skulle ske kl. 8.30. Fiilisen var helt okej på morgonen, ingen nästäppa och inget tungt huvud. Kanske inverkade lite adrenalin redan på morgonen på hur formen kändes, men huvudsaken var att det kändes ok att bege sig till start sträcket och vidare. Efter morgonmålet var det ordnad busstransport direkt från hotellet till starten, var de sista förberedelserna gjordes. Satte bl.a. kinesiotejp på magmusklerna, på tips av fysiorerapeuten Leena Rossi, då jag efter graviditeten ofta fått sjukt i de djupa magmusklerna vid längre löpsträckor. Hur mycket som sedan var tejpens förtjänst vet jag inte, men det uppstod i alla fall ingen smärta den här gången. Jag plockade också på mig mitt bälte med geler. Hade valt att köra med Dexals vanliga geler som finns i matbutikerna, eftersom de funkat bra då jag testat tidigare, har inte fått några känningar i magen av dem. Jag är inte så noga med dessa alla sportdryckspreparat, och inte heller så insatt, så bara min mage tål det och det ger tillräckligt med energi är jag nöjd.
Morgonen inleddes med morgonmål kl. 6 på hotellet. Skönt att det inte var alltför omänskligt tidig väckning, är inte riktigt min grej. Starten skulle ske kl. 8.30. Fiilisen var helt okej på morgonen, ingen nästäppa och inget tungt huvud. Kanske inverkade lite adrenalin redan på morgonen på hur formen kändes, men huvudsaken var att det kändes ok att bege sig till start sträcket och vidare. Efter morgonmålet var det ordnad busstransport direkt från hotellet till starten, var de sista förberedelserna gjordes. Satte bl.a. kinesiotejp på magmusklerna, på tips av fysiorerapeuten Leena Rossi, då jag efter graviditeten ofta fått sjukt i de djupa magmusklerna vid längre löpsträckor. Hur mycket som sedan var tejpens förtjänst vet jag inte, men det uppstod i alla fall ingen smärta den här gången. Jag plockade också på mig mitt bälte med geler. Hade valt att köra med Dexals vanliga geler som finns i matbutikerna, eftersom de funkat bra då jag testat tidigare, har inte fått några känningar i magen av dem. Jag är inte så noga med dessa alla sportdryckspreparat, och inte heller så insatt, så bara min mage tål det och det ger tillräckligt med energi är jag nöjd.
Folk påväg från bussen till stadion på morgonen.
Inlämning av kassar saker och överdragskläder.
Vimmel före start.
Så började då färden och utmaningen. De första kilometrarna hann man inte märka ens hur de flög förbi, ivern var stor och det kändes bra att äntligen få komma iväg. Jag var dock uppmärksam i början på hur ansträngningen kändes i kroppen och i lungorna, men kom snart fram till att det känns okej. Andningen och pulsökningen kändes som det vanligt brukar göra.
Närmare 10 km kom dock första orosmoln för loppet. Började känna en smärta på insidan av höger knä och en smärta på utsidan av vänster fot. Tanken var då förstås "nej, nu redan?", och då det var smärtor som jag inte haft tidigare funderade jag också över huruvida dom kommer att vara resten av loppet, och ifall det blir värre, hur klarar jag det? Fortsatte ju dock springa och tänkte att jag tar det som det kommer, och efter ca 5 km till började smärtan i vänster fot försvinna. Knäsmärtan hängde dock med, men den var inte så farlig, och den påverkade inte farten på något sätt.
De första 20 km:na gick väldigt fort. Det kändes i tid som en ganska vanlig timmes länk, och fiilisen var bra. Bara lika mycket till minns jag att jag tänkte: piece of cake. Vid 25 km var det dock dags för följande orosmoln. Tyckte steget kändes lika som tidigare, men när jag med jämna mellanrum kollade på klockan och km-farten kunde jag bara konstatera att jag hamnar nog sätta in en lite större insats för att hålla samma fart som tidigare. Dittills hade farten pendlat mellan 4.20-4.40 med ett cirkagurka genomsnitt på 4.30-4.35. Lungorna och flåset var med på noterna, men benen och rytmen ville börja dala. Vid följande 5 km, dvs ungefär 30, började också lårmusklerna sakta men säkert ge sig till känna och bli styvare, och fotbottnarna började bli brännande ömma. Då visste jag att det är nu fighten som maraton går ut på börjar. Slappnar man av för mycket ens en liten stund, tappar man genast fart och man måste skicka ut aktiva signaler till kroppen att hålla löphållningen, hela tiden. Efter 35 började det även bli en utmaning att passera drickapunkterna utan att tappa så mycket fart, och det lyckades jag inte riktigt med. Då jag tappade rytmen, tog det lite för länge att hitta tillbaka till den och det kostade ganska mycket i fart. Knäsmärtan hängde också med, och började på den sista 10:an kännas så mycket att steget inte riktigt ville hållas naturligt mera. Också i höftleden och i vristen på samma ben kom en värk smygandes som gjorde det ännu lite mer kämpigt.
Längs med hela loppet fanns det massor med folk som hejade och här och där var det band som spelade musik bredvid rutten. Under de sista 10 och 5 km:na var det kanske dock publiktätast, och det hjälpte ju till massor för att orka ge lite extra på slutet. Också Lotta, som hade sprungit runt halva stan för att heja på mig vid olika skeden under loppet, gav mig lite tilläggsork som kom väl till pass.
Att komma i mål från ett maraton igen en gång (har löpt 3 fulla lopp tidigare och avbrutit 1) kändes super, och Lotta mötte mig efter målgång med min beställda Cava. Då kändes det riktigt nice, då solen dessutom började skina i samma stund.
Var också väldigt glad över att de saker jag hade funderat på innan att eventuellt skulle kunna sätta käppar i hjulet, inte hade utgjort ngt problem. Problemen var främst att magen skulle börja knipa, att få ngt eländigt skavsår, att magmusklerna skulle bli väldigt sjuka, eller att jag skulle behöva springa på wc och tömma blåsan stup i kvarten. Har nämligen hamnat göra det med jämna mellanrum hemma under långa länkar nu efter graviditeten, tömma blåsan alltså, och det har jag inte behövt göra tidigare. Därför var jag väldigt glad att jag slapp det nu. Att få lite övriga kroppskrämpor hade jag också räknat med, och det fick jag ju, men de var också som tur inom kontrollerbara gränser, jag klassar det mera som smärtor som bara hör till till ett maratonlopp.
Summa summarum alltså ett riktigt lyckat lopp och äventyr. Det jag hoppas kunna ändra på till Stockholm maraton är att skjuta på styvheten i benen, framför allt låren, till andra sidan om 35 km. Skulle jag redan kunna bevara känslan jag nu hade fram till 20 km, till 28-30 km, tror jag slutresultatet kunde bli under 3.15 h. Sen kan det ju vara att styvheten nu också kom rätt tidigt på grund av att jag inte var igång under veckan före loppet p.g.a flunssan. Benen var färdigt styva liksom, inte alls uppmjukade. Nå, men det är spekulationer, och ska spekulera mera också desto närmare sthlm vi kommer, men klart är i alla fall att det borde vara realistiskt att nå mitt mål :)
Nu ska jag bara vänta någon vecka först att benen och kroppen får återhämta sig ordentligt förrän vi börjar träningen igen. Hoppas att knät också repar sig och även högra akillessenan, som nu dagen efter hör till de mera sjukare ställen på kroppen.
