En morgon för eftertanke
Väldigt annorlunda morgon idag. En morgon där man igen landar på jorden och får perspektiv på saker och ting, på hela ens tillvaro.
Det har säkert inte undgått någon att den första snön har kommit. Och här hos oss har det kommit rädigt, ca 20 cm. Vi fick strömavbrott redan igårkväll och det höll i sig ända till morgon. Några gånger blinkade det till under natten och jag irriterade mig på att frysen började skrika och jag måste stiga upp och nolla den. Dessutom hade min väckarklocka ju slocknat, och akkun i min telefon hade tagit slut under natten, så min väckning fungerade inte. Nåjaa, jag kom upp inte alltför sent, satte eld i vedspisen i mörkret för att koka gröt, och försökte vara utan att använda så mycket vatten, ifall avbrottet sku fortsätta länge. Bytte om på dottern och gjorde henne klar i skenet av en pannlampa. Sku sedan iväg på fysioterapi, på min fasciabehandling som jag väntat i en och en halv månad på. Jag hade ju förstås inte hunnit byta till vinterdäck (eller hunnit är ingen orsak, jag kunde ha gjort det sent igårkväll/natt, men det kändes bara alltför segt just då), utan chansade på att snön skulle ha övergått i regn till morgonen. Så var det ju sannerligen inte, och att jag ens satt mig i bilen och försökte komma iväg känns dumt. Bilen fastnade ju förstås redan på gården när jag backade ner för att svänga. Och väldigt bra så. Såg när några bilar körde förbi på vägen, och kunde tydligt se vem som hade sommardäck och vem som inte hade det. Väldigt idiotiskt att bege sig ut på vägen när man inte kan kontollera sitt fordon. Avbokade fysioterapin.
När jag satt mig i bilen nåddes jag också av nyheten om olyckan i Skogby via media. Och plötsligt, så skämdes jag över alla mina tankar den här morgonen. Här sitter man och är arg och stressad över sina "motgångar", medan andra ungas liv har slocknat i ett enda ögonblick. Ödmjuk gick jag in tillbaka, strömmen hade kommit tillbaka, och med väldigt blandade känslor satte jag på kaffekokaren. Normalt, en sådan här morgon, med första snön, skulle jag vara överlycklig. Tycker det är något speciellt med den första snön, den ger mig alltid så upprymda och hoppfulla känslor. Idag så blev den mera en symbol för det som är ont och oförutsägbart och gav en påminnelse om hur skört livet är. (Nu vet jag inte om vädret har någon del i olyckan, men det är väl väldigt troligt att det är så.) Nu när jag skriver det här går mina tankar till de unga som gått bort den här morgonen i olyckan och deras familjer. Jag deltar i er fruktansvärda sorg och tänder ett ljus. Jag tänker tillbaka på den egna beväringstiden och minns så bra stämningen och gruppandan på både övningar och kasern. Det känns så ofattbart att några ur ett så tajt gäng bara mitt i allt skulle vara borta. Tillika är jag så otroligt tacksam för allt jag har och samtidigt lite arg på mig själv för att det alltid ska krävas att något tragiskt händer förrän man ska inse hur bra man har det, och verkligen uppskatta det.
Och vid närmare eftertanke så är väl en av mina enkla lärdomar den här morgonen att trots allt vara glad över den första snön. Man vet aldrig när det är sista gången man upplever den.
