jonna springer

Igår lyste solen, och den riktigt värmde. Jag hade lite funderat över att fara till Ekenäs till Gym1, eftersom man skulle fått träna gratis där under dagen, men bestämde mig sedan för en återhämtande länk i stället. Vi gjorde Jokkerin Ventti igen i torsdags (tredje veckan i rad nu!) med kompisen min, och kände att löpning nog också bättre skulle passa in i programmet än ett till gympass. Och eftersom det blev solsken var det slutligen det bästa alternativet.

 

Under länken tänkte jag mycket på att kanske det finns någon som uppfattar en som väldigt prutthurtig. Att det är därför jag valt att skriva blogg, för att få ge ut en bild av hur duktig man är, eller för att vilja framstå som något annat än man är eller för att försköna verkligheten. "Alla vet ju att man är dödstrött och att vardagen inte är så glamourös med en baby". Men jag kan nog säga att så verkligen inte är fallet med mitt skrivande. Skryt skulle inte få mig motiverad ett dugg att skriva, och den texten skulle inte uppfylla något syfte för mig själv. Orsaken till att jag valt att skriva, är först och främst att jag vill dela med mig av alla fina upplevelser jag får via träningen, men också för att bloggen fungerar som ett rör när man annars har tankar man vill ventilera ut i det offentliga. 

 

Ingen av den positiva energi eller ork jag upplevt under den här tiden är heller konstgjord eller påklistrad. När man längtat efter att få barn i 5-6 års tid, och redan hunnit bli övertygad om att man aldrig kommer att få ett, så är tacksamheten bara så stor för det man nu får uppleva. Man nyper sig i armen varje morgon när man märker att ens nuvarande vardag faktiskt är sann. Fast jag inte sovit en hel natt i sträck sedan nån gång i våras, och vi ibland är uppe med 1-2 timmars mellanrum på natten, så känns inte den fysiska tröttheten som nånting jättetungt eller som ett problem. Den känns knappt alls faktiskt. Det finns så mycket annat i vardagen just nu som ger mig energi - en del av energiförrådet påfylls med sömn, och resten med andra energikällor.

 

Och en viktig källa är förstås träningen. Fast den så klart förbrukar energi för stunden, så återskapar den så mycket mera långsiktig energi att jag ännu också (efter att ha hållit igång ganska aktivt ändå ända sedan barnsben) förvånas över de nya upptäckterna om hur omfattande verkan på kroppen och välmåendet det faktiskt har. Och till saken hör ju, att jag 2013 gjorde ett medvetet val, då jag sökte in till ÅA och ville börja studera internationell rätt på sidan om jobbet, att prioritera studierna framom träningen. Då minskade mina träningsmängder en hel del, jag sprang och gymmade lite då jag fick möjlighet, men i och med att det blev mer eller mindre sporadiskt och jag trots allt fortsatte med motsvarande träningspass som tidigare, så var ju resultatet förstås att jag drog på mig skador. Fick problem med höften och fotvalvet bl.a., och det ledde ju sen till en frustration, att inte ens kunna hastigt dra på tossorna och sticka iväg på en avstressande länk, när man en gång fick en lucka i vardagsschemat. Så här var det större delen av den tre och halvt år långa studietiden. Och att under samma period i och med den ofrivilliga barnlösheten få rekommendationen av läkare att minska på hårdare träningspass och inte gärna tävla, var också att vrida om kniven lite. För en person som tycker om att tävla, var också det ett ganska hårt slag att ta, att liksom ännu ta bort ett glädjeämne ur vardagen. Det väckte ganska existentiella frågor hos en kan jag säga, vad är meningen med allt detta: alla studie- och framtidsplaner, om jag ändå inte kan få de två saker jag helst av allt skulle fylla livet med, familj och idrott?

 

Därför är jag så OTROLIGT tacksam för det jag får uppleva idag. Klart jag blir irriterad på saker och ting också, men väldigt snabbt återfår jag helhetsperspektivet och jag blir bara så glad. Jag har en egen liten familj och mina fötter är friska så jag kan springa. Något annat behöver jag inte, allt annat är bara plus. Fast jag också skulle förlora hus och arbete, så skulle det inte kunna ta kol på mig. Jag har de två saker som är viktigast för mig.

Jag vill inte med detta sagt förringa någon annans upplevelser av trötthet eller vardagen med en liten baby. Till saken hör också att vi har världens snällaste lilla flicka som ger oss utrymme för annat också än att trösta gråt och vaka. Situationen skulle kunna vara väldigt annorlunda. Att förringa någons reaktion eller upplevelse av någonting är väldigt kränkande, fast det i egna ögon också kan tyckas vara fråga om en småsak. Men man vet aldrig historien bakom den andras upplevelser och vilka proportioner saken har för honom eller henne. 

Som det klassiska talesättet säger: